Om Rowland Hazard

Saxat från C.G. Jung Mitt liv
sid 120-121

Det var huvudsakligen på grund av associationsexperimentet och det psykogalvaniska experimentet som jag blev bekant med i Amerika, och snart kom talrika patienter därifrån. Jag erinrar mig väl ett av de första fallen. En amerikansk kollega hade skickat mig en patient. Diagnosen löd på ”alkoholneurasteni.” Prognosen betecknade honom som ”obotlig”. Till följd härav hade min kollega också försiktigtvis redan gett patienten rådet att uppsöka en viss neurologisk auktoritet i Berlin, då han

förutsåg att mitt försök till terapi inte skulle leda till något resultat. Han kom in på min mottagningstid, och sedan jag samtalat en stund med honom, förstod jag att mannen hade en vanlig neuros, vars psykiska ursprung han inte hade en aning om. Jag gjorde associationsexperimentet med honom och fick därvid klart för mig att han led av följderna av ett fruktansvärt moderskomplex. Han härstammade från en rik och ansedd familj, hade en sympatisk fru, och så att säga inga bekymmer ytligt sett. Han drack bara för mycket, och detta var ett förtvivlat försök att narkotisera sig för att glömma sin tryckande situation. Naturligvis kom han inte på detta sätt ifrån sina svårigheter.

Han mor var ägare till ett stort företag, och den ovanligt begåvade sonen hade en ledande ställning i detta. Egentligen skulle han redan för länge sedan ha lösgjort sig från den tryckande underordningen under modern, men han kunde inte besluta sig för att offra sin glänsande position. Alltid då han var tillsammans med henne eller måste underordna sig hennes inblandningar, började han dricka för att bedöva sina affekter, resp. bli av med dem. I grund och botten ville han emellertid inte ut ur det varma nästet utan lät sig, tvärtemot sin egen instinkt, förföras av välstånd och bekvämlighet.

Efter en kort behandling slutade han upp att dricka och ansåg sig botad. Jag sade dock: ”Jag garanterar inte att ni återigen råkar in i samma tillstånd, om ni återvänder till er tidigare situation”. Men han trodde mig inte utan reste med frejdigt mod hem till Amerika.

Knappt hade han åter kommit under moderns inflytande, förrän han började dricka igen. Då kallades jag av henne, då hon uppehöll sig i Schweiz, till en konsultation. Hon var en klok kvinna men en maktdjävul av första rang. Jag såg vad sonen hade att kämpa emot och förstod att han inte kunde uppbringa kraft till motstånd. Han var även kroppsligen en något spröd gestalt och helt enkelt inte vuxen sin mor. Så jag beslöt mig för en kupp. Bakom hans rygg utställde jag åt modern ett intyg om att han på grund av sin alkoholism omöjligen längre kunde sköta sin tjänst i firman: man borde avskeda honom. Detta råd följdes också, och naturligtvis råkade sonen i raseri mot mig.

Här hade jag företagit något som i vanliga fall inte låter förena sig med läkaretiken. Men jag visste att jag för patientens skull måste ta skulden på mig.

Och hur utvecklade sig fallet sedan? Han var nu skild från modern och kunde utveckla sin egen personlighet. Han gjorde en glänsande karriär – trots eller just på grund av denna hästkur. Hans hustru var mig tacksam, ty hennes man hade icke blott övervunnit alkoholismen utan gick även sin individuella väg med mycken framgång.

Jag hade i åratal ett dåligt samvete gentemot patienten, därför att jag hade utställt detta intyg bakom hans rygg. Men jag var alldeles säker på att blott en våldsakt kunde frigöra från bundenheten vid modern. Och därmed var också neurosen ur världen.